Tazocin är sedan 1993 godkänt i Sverige för indikationerna intraabdominella infektioner och initial behandling av infektioner hos patienter med neutropeni och har nu godkänts för behandling av svår nosokomial pneumoni. (Tryckt version: 2005;16(7)).
Sammanfattning
Tazocin är sedan 1993 godkänt i Sverige för indikationerna intraabdominella infektioner och initial behandling av infektioner hos patienter med neutropeni och har nu godkänts för behandling av svår nosokomial pneumoni.
Tazocin är ett kombinationspreparat bestående av piperacillin, ett semisyntetiskt penicillin med brett antibakteriellt spektrum och tazobaktam, en betalaktamasinhibitor, avsett för parenteralt bruk. Piperacillin har huvudsakligen baktericid effekt genom att hämma bakteriens cellväggssyntes. Kombinationen piperacillin/tazobactam är verksamt mot flertalet grampositiva och gramnegativa aeroba och många anaeroba bakterier inklusive Pseudomonas spp, men saknar effekt mot meticillinresistenta stafylokocker, ampicillinresistenta enterokocker, Stenotrophomonas och Chlamydia spp.
Godkännandet av indikationen svår nosokomial pneumoni baseras på resultat från en pivotal, dubbelblind, multicenter-studie (0910A7-303-US/CA). Studien inkluderade sammanlagt 437 vuxna patienter med diagnosen akut nosokomial pneumoni, vilka randomiserades till att behandlas antingen med Tazozin (4 g/500 mg) eller med en karbapenem, imipenem/cilastatin, (500 mg/500 mg) var 6:e timme under minst fem dagar. Alla patienter fick dessutom tobramycin till dess att frånvaro av Pseudomonas bekräftats. Demografiska data och svårighetsgrad av patienternas tillstånd var likvärdiga i båda grupperna, medelvärdet för APACHE II poäng var 13,5 (range 0-30). Knappt hälften av de inkluderade patienterna, 98/222 i tazocingruppen och 97/215 i imipenem/cilastatingruppen kunde utvärderas kliniskt. Kriterierna för detta var minst en känslig patogen isolerad före behandlingsstart, minst fem dagars behandling med studiepreparatet, samt klinisk utvärdering efter behandlingen. Både för den primära effektvariabeln, klinisk utläkning = 7 dagar efter sista dosen, och för den sekundära effektvariabeln, mikrobiologisk eradikering per patient, visades likvärdig effekt av Tazocin (68 % respektive 63 %) jämfört med imipenem/cilastatin (61 % respektive 59 %). De vanligast förekommande patogenerna var Staphylococcus aureus, Haemophilus influenzae, Pseudomonas aeruginosa, Klebsiella pneumoniae, Enterobacter cloacae och Acinetobacter baumanii. Det förelåg ingen signifikant skillnad mellan behandlingsgrupperna avseende klinisk effekt hos ventilerade respektive icke ventilerade patienter, behandlingstid med studiepreparaten, antal dagar sjukhusvård eller behov av återinläggning.
Den rekommenderade dosen vid behandling av nosokomial pneumoni är 4 g (piperacillin) var 6:e timme. Vid nedsatt njurfunktion bör doseringsintervallet inte ökas vid denna indikation i motsats till övriga indikationer, dock skall dosen minskas till 3 g var 6:e timme vid kreatininclearence 20-40 mL/min och till 2 g var 6:e timme vid kreatininclearence < 20 mL/min. Effekten av Tazocin är, liksom för andra betalaktamantibiotika, beroende av tiden den fria koncentrationen i serum överstiger bakteriens MIC-värde.
Förekomst av biverkningar var likvärdig i de två behandlingsgrupperna och var för Tazocin överensstämmande med den sedan tidigare beskrivna biverkningsprofilen. De mest frekvent förekommande biverkningarna i tazocingruppen var diarré, illamående, oro/rastlöshet, rodnad, lokala reaktioner vid administrationsstället och trombocytopeni. Incidensen av allvarliga biverkningar var 19 % i båda grupperna, varav ett fåtal bedömdes som behandlingsrelaterade, tre patienter i tazocingruppen och sju i karbapenemgruppen. Bland patienter i tazocingruppen avbröt 11 % behandlingen pga. biverkningar, motsvarande siffra för komparatorn var 7 %, skillnaden var ej statistiskt signifikant.
Ekologiska effekter
Resultat från flera studier tyder på att användning av piperacillin/tazobaktam är associerat med en lägre risk för selektion av multiresistenta bakterier jämfört med cefalosporiner. Detta gäller främst selektion av ESBL (extended-spectrum beta-lactamases) producerande gramnegativa bakterier, men troligen även vankomycinresistenta enterokocker (1,2). Det finns också studier som tyder på en lägre risk för piperacillin/tazobaktam att inducera Clostridium difficile-associerad diarré jämfört med tredje generationen cefalosporiner (3).
Läkemedelsverkets värdering
Tazocin förefaller ha en likvärdig effekt och säkerhetsprofil jämfört med tidigare godkända alternativ vid behandling av nosokomial pneumoni/allvarlig pneumoni. Preparatet kan dock ha ekologiska fördelar framför cefalosporiner, främst avseende risken för selektion av multiresistenta bakterier.
Referenser
1. Livermore DM. Minimising antibiotic resistance. Lancet Infectious Diseases, 2005;5:450-9.
2. Patterson JE. Antibiotic utilisation - Is there an effect on antimicrobial resistance? Chest, 2001;119(2):426S-30S.
3. Wilcox MH. Clostridium difficile infection and pseudomembranous colitis. Best Practice and Research Clinical Gastroenterology, 2003;17(3):475-93.