Sonata (zaleplon)

Sammanfattning

Zaleplon är ett nytt hypnotikum, ett pyrazolopyrimidinderivat som binds selektivt till typ I-receptorn i GABA-komplexet i CNS. Zaleplon absorberas snabbt och har kort halveringstid. Zaleplon ger i den rekommenderade dosen 10 mg (5 mg hos äldre) förkortad insomningstid med cirka 15 minuter i genomsnitt, men påverkar inte total sömntid eller antal uppvaknanden under natten. De vanligaste biverkningarna har varit lätt huvudvärk, asteni och yrsel. CNS-relaterade biverkningar som amnesi och depersonalisation ökar med stigande doser. Zaleplon ger i rekommenderade doser låg tendens till ’rebound insomnia’ eller kvarstående effekter dagen efter intag.

Läkemedelsverkets värdering

Zaleplon är ett nytt mycket kortverkande hypnotikum som endast lämpar sig för behandling av patienter med insomningssvårigheter. Missbrukspotentialen kan för närvarande ej värderas.

Verksam beståndsdel

Sonata (zaleplon)

Den verksamma beståndsdelen, zaleplon, är ett pyrazolopyramidinderivat som saknar strukturell likhet med bensodiazepiner och andra hypnotika. Zaleplon är en mycket svag bas som är svårlöslig i vatten. Formuleringen är en konventionell hård kapsel.

Indikation

Sonata ska användas för behandling av patienter med insomningssvårigheter. Den ska endast användas när sömnstörningen är svår, handikappande eller utsätter individen för extrem stress.

Klinik

Zaleplon absorberas snabbt och så gott som fullständigt efter oralt intag och uppnår maximala plasmakoncentrationer inom cirka en timme. Även elimineringshalveringstiden för zaleplon är kort, cirka en timme. Beroende på kort halveringstid är Sonata endast lämpad för patienter som har svårigheter att somna in och ska inte användas för patienter med tidigt morgonuppvaknande eller frekventa nattliga uppvaknanden.

Sammanlagt har nio fas II- och fem fas III-studier utförts (1). I dessa behandlades totalt cirka 2 800 patienter med zaleplon, 1 000 med placebo och drygt 500 med en aktiv jämförelsesubstans. Majoriteten av de patienter som inkluderades i studierna hade primär insomnia eller insomnia associerad med lättare psykiska störningar. Fas II-studierna utfördes på patienter inneliggande på sömnkliniker med användning av polysomnografi för att registrera sömnlatens, total sömntid, antal uppvaknanden och sömnmönster. I fas III-studierna var den primära effektparametern tiden till insomnande utvärderad med frågeformulär. Dos-effektstudierna och resultaten från fas III-studierna indikerar att 10 mg för majoriteten av patienterna är den lämpligaste dosen, medan en dos på 5 mg är lämpligast för äldre. Dessa doser ger en genomsnittlig minskning av tiden till insomnandet på cirka 15 minuter. Effekten är sämre på upprätthållande av sömnen. Med doser på 5 eller 10 mg har man således hos vuxna, ej äldre individer, inte kunnat visa effekt på total sömntid eller antal uppvaknanden under natten.

Farmakodynamik och farmakokinetik

Se produktresumé.

Säkerhetsvärdering

Kliniska säkerhetsdata rapporteras för totalt 3 698 patienter i fas II/III-studier och 748 friska försökspersoner. De vanligaste biverkningarna var huvudvärk, asteni och yrsel samt den förväntade effekten somnolens. CNS-relaterade biverkningar som amnesi, depersonalisation och hallucinos var dosrelaterade. Zaleplon ger i rekommenderade doser låg tendens till ’rebound insomnia’ eller kvarstående effekter dagen efter intag. Missbrukspotential och CNS-effekter för zaleplon har jämförts med triazolam i två studier. I den större av dessa studier ingick 14 individer (2). De parametrar som utvärderade missbrukspotential gav jämförbara resultat för båda läkemedlen, men sammantaget var studierna alltför små för att man ska kunna dra några säkra slutsatser beträffande eventuella skillnader mellan zaleplon och triazolam. För att förhindra att tabletten blandas i drinkar har tabletten utformats så att om den löses i vätska ändrar vätskan färg och blir grumlig.

Litteratur

Av tillverkaren inlämnad, ej publicerad dokumentation.

Rush CR, Frey JM, Griffiths RR. Zaleplon and triazolam in humans: acute behavioral effects and abuse potential. Psychopharmacology (Berl) 1999;145(1):39-51.