Seroquel är ett atypiskt antipsykotikum som godkänts för behandling av maniska episoder av måttlig till allvarlig svårighetsgrad. (Tryckt version: 2004;15(5)).
Sammanfattning
Seroquel är ett atypiskt antipsykotikum som godkänts för behandling av maniska episoder av måttlig till allvarlig svårighetsgrad.
I två aktiv- och placebo-kontrollerade 12-veckors studier gavs quetiapin som monoterapi i doser upp till 800 mg/dag och befanns efter tre veckor vara signifikant bättre än placebo, samt jämförbart med litium, medan haloperidol visade något högre effektivitet. Efter tolv veckor var effekten av de aktiva behandlingarna signifikant bättre än placebobehandling men skilde sig ej åt emellan.
I två studier (tre respektive sex veckor) gavs quetiapin eller placebo som tilläggsbehandling till valproat/litium. Man konstaterade en additiv effekt av quetiapintillägget efter tre veckor i den ena studien, men i den andra sågs ingen effektskillnad mellan placebo och quetiapin efter sex veckor. Seroquelgruppen hade i de olika studierna lägre frekvens av extrapyramidala biverkningar än haloperidol. Det är inte visat att quetiapin förhindrar återfall av maniska eller depressiva episoder.
Läkemedelsverkets värdering
Seroquel är ett nytillskott för behandling av maniska episoder av måttlig till allvarlig svårighetsgrad. Effekten förefaller jämförbar med den som uppnås med litium och något sämre än haloperidol. Säkerhetsmässigt ses låg frekvens extrapyramidala biverkningar.
Klinik
Den viktigaste kliniska dokumentationen härrör från de två kontrollerade12-veckors monoterapistudier, där quetiapin jämfördes med placebo samt med aktiv kontroll. I båda studierna ingick i varje behandlingsgrupp cirka 100 patienter med maniska episoder av måttlig till allvarlig svårighetsgrad.
Primär effektivitetsvariabel var sänkt skattningspoäng i Young Mania Rating Scale (YMRS, med 11 delskalor och upp till maximalt 60 totalpoäng). Dosen av quetiapin var inledningsvis 100 mg/dag, men titrerades upp till 400-800 mg/dag.
I den första monoterapistudien (1) gav quetiapin efter tre veckor en YMRS-sänkning med 12,3 poäng, haloperidol 15,7 poäng och placebo 8,3 poäng. Responders, definierat som 50 % sänkning av YMRS-poäng var för quetiapin 43 %, haloperidol 56 % och placebo 35 %. Både quetiapin och haloperidol var effektiva vid behandling av maniska symtom och överlägsna placebo (p<0,01). Haloperidol var effektivare än quetiapin (p<0,05) vid treveckorskontrollen, men det förelåg ingen skillnad mellan dem vecka 12 då båda var effektivare än placebo. Quetiapin var också effektivt i behandlingen av depressiva symtom (p<0,01), aggressivitet och psykotiska symtom vid akut manisk episod. Bortfallet var lika stort i båda behandlingsgrupperna (45 %), men större i placebogruppen (58).
Den andra monoterapistudien (2) gav en YMRS-sänkning efter tre veckors behandling med 14,6 poäng för quetiapin, 15,2 för litium och 6,7 för placebo. Andelen responders var 53 % i både quetiapin- och litiumgruppen och 27 % i placebogruppen. Quetiapin och litium var jämförbara med avseende på effekt i behandlingen av akuta maniska symtom och båda var signifikant bättre än placebo (p<0,0001). Quetiapin visade också här signifikant effekt på depressiva symtom, agitation, aggressivitet och psykotiska symtom vid den maniska episoden.
En studie (3) visade att quetiapin 400-800 mg/dag som tillägg till litium eller valproat gav efter tre veckor bättre resultat än tillägg av placebo på maniska symtom, aggressivitet och psykotiska symtom (p<0,05). Det sågs däremot inga signifikanta effekter på depressiva symtom.
I den andra studien med quetiapin (4) som tilläggsterapi fann man ej bättre resultat efter sex veckor än vid tillägg av placebo. I denna studie gav quetiapintillägg en sänkning av YMRS med 15,2 poäng och tillägg av placebo 13,2 poäng vid treveckorskontrollen (p=0,28).
Ingen skillnad sågs i studierna mellan quetiapin- och placebogrupperna med avseende på EPS-frekvens eller behov av antikolinerg medicinering.
Då patienter med bipolär sjukdom utgör en riskgrupp med avseende på tardiva dyskinesier (5-9) skulle introduktionen av atypiska antipsykosmedel kunna utgöra ett framsteg beträffande denna risk. Med säkerhet har dock ännu inte visats att TD-frekvensen sjunker efter införande av de nya medlen, där det är ett intryck bland kliniker att så är fallet.
Liksom för många andra antipsykosläkemedel finns risk för uppkomst av hyperglykemi och försämringar av typ 2-diabetes.
Referenser
1-4. Av företaget tillhandahållen dokumentation.
5. Azorin JM, Thermoz P. Dyskinésies tardives et troubles affectifs. L'Encéphale 1988;14:359-63.
6. Bowers MB, Swigar ME. Psychotic patients who become worse on neuroleptics. J Clin Psychopharmacol 1988;8:418-21.
7. Casey DE. Tardive dyskinesia and affective disorders. In: Gardos G, Casey DE eds. Tardive Dyskinesia and Affective Disorders. Amer Psychiatric Press, Washington DC 1984:2-19.
8. Rosenbaum AH, Niven RG, Hanson NP. Tardive dyskinesia: relationship with a primary affective disorder. Dis Nerv Syst 1977;38:423-7.
9. Rush M, Diamond F, Alpert M. Depression as a risk factor in tardive dyskinesia. Biol Psychiat 1982;17:387-92.