Pariet (rabeprazol)

Sammanfattning

I nio kliniska studier har effekten av rabeprazol dokumenterats för korttidsbehandling (4-8 veckor) av ulcus duodeni, ulcus ventriculi och erosiv gastroesofageal refluxsjukdom. Den kliniska effekten är jämförbar med den för omeprazol och biverkningsmönstret är detsamma. Effekt och säkerhet är för närvarande ej värderat för långtidsbehandling.

Läkemedelsverkets värdering

Rabeprazol tillför inget nytt vid behandling av ulcus duodeni, ulcus ventriculi och erosiv gastroesofageal refluxsjukdom.

Verksam beståndsdel

Den aktiva beståndsdelen är rabeprazol. Substansen har god löslighet i vatten vid pH 9 till 11 och låg löslighet vid pH < 8. Rabeprazol har asymmetrisk sulfinylgrupp och föreliger som ett racemat i preparatet.

Indikationer

Rabeprazol tabletter är indicerade för behandling av:

• Aktivt duodenalulcus.
• Aktivt benignt ventrikelulcus.
• Symtomatisk erosiv eller ulcerativ gastroesofageal refluxsjukdom (GERD).

Dosering

Vuxna och äldre

Aktivt duodenalulcus och aktivt benignt ventrikelulcus: Rekommenderad oral dos för både aktivt duodenalulcus och aktivt benignt ventrikelulcus är 20 mg dagligen på morgonen.

Flertalet patienter med aktivt duodenalulcus läker inom fyra veckor. En del patienter kan dock behöva ytterligare fyra veckors behandling för att erhålla läkning. De flesta patienter med aktivt benignt ventrikelulcus läker inom sex veckor. Dock kan även här ett fåtal patienter behöva ytterligare sex veckors behandling för att läkning skall uppnås.

Erosiv eller ulcerativ gastroesofageal refluxsjukdom (GERD): Den rekommenderade perorala dosen för detta tillstånd är 20 mg dagligen under fyra till åtta veckor.

Rabeprazol tabletter bör tas på morgonen före frukost. Visserligen har varken tidpunkten på dagen eller samtidigt födointag visats ha någon effekt på aktiviteten av rabeprazolnatrium, men denna doseringsregim underlättar följsamheten.

Patienterna skall informeras om att rabeprazol enterotabletter inte får tuggas eller krossas utan skall sväljas hela.

Nedsatt njur- och leverfunktion
Ingen dosjustering krävs för patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion.

För behandling av patienter med svår leverfunktionsnedsättning, se produktresumé.

Barn

Rabeprazol bör inte ges till barn eftersom erfarenhet saknas för denna patientgrupp.

Klinik

Bakgrund

Rabeprazol är en protonpumpshämmare som strukturellt liknar andra proton- pumpshämmare såsom omeprazol och pantoprazol. Den verkar genom att hämma H+/K+-ATPas, det enzym som är ansvarigt för parietalcellssekretion av H+ joner i magsäcken.

Pariet är den fjärde i raden av protonpumpshämmare registrerade i Sverige. Övriga är Losec MUPS (omeprazol), Lanzo (lansoprazol) och Pantoloc (pantoprazol).

Klinisk effekt

I flera farmakodynamiska studier på friska frivilliga, på patienter infekterade med H. pylori och på patienter med gastroesofageal refluxsjukdom, har rabeprazols syrasekretionshämmande effekt studerats. Doser från 5 mg t o m 40 mg har studerats och den syrasekretionshämmande effekten ökar med ökande dos upp till 20 mg där en platåeffekt verkar infinna sig. Dosen 20 mg rabeprazol visade högre syrasekretionshämning än 10 mg, dock var denna skillnad ej statistiskt signifikant. 20 mg rabeprazol visade jämförbar syrahämmande effekt med omeprazol 20 mg (1-5).

I en fas II/III-studie inkluderande 100 patienter har effekten av 20 och 40 mg rabeprazol dagligen jämförts med placebo vid aktivt duodenalulcus (6). Effekten av rabeprazol 20 mg x 1 har också jämförts med omeprazol 20 mg x 1 hos 205 patienter samt med ranitidin 150 mg x 2 hos 376 patienter vid duodenalulcus (7-8). Effekten var entydig i de tre olika studierna: rabeprazol 20 mg och 40 mg visade statistiskt signifikant bättre läkning av duodenalsår efter fyra veckors behandling jämfört med placebo (88% utläkning jämfört med 39% för placebo). Jämfört med omeprazol var utläkningen efter fyra veckor 98 % för rabeprazol och 93 % för omeprazol och jämfört med ranitidin 150 mg x 2 var utläkningen av duodenalsår efter fyra veckor 83 % för rabeprazol och 73 % för ranitidin.

I tre studier har effekten av rabeprazol 20 mg och 40 mg jämförts med placebo, omeprazol 20 mg x 1 eller ranitidin 150 mg x 2 under sex veckor hos 685 patienter med ventrikelulcus (9-11). Någon skillnad i effekt mellan doserna 20 och 40 mg rabeprazol kunde inte dokumenteras och effekten var lika god som för omeprazol, dvs utläkningen efter sex veckor var 90 % och 86 % för rabeprazol 20 respektive 40 mg och 91% för omeprazol. Vid jämförelse med ranitidin 150 mg x 2 var utläkningen av ventrikelsår efter sex veckors behandling 80 % för rabeprazol 20 mg x 1 samt 77 % för ranitidin.

I tre studier har effekten av rabeprazol 10 mg, 20 mg och 40 mg jämförts med placebo, omeprazol 20 mg x 1 eller ranitidin 150 mg x 2 under 8 veckor hos 643 patienter med erosiv gastroesofageal reflux sjukdom (GERD), dvs. patienter med esofagit grad 3 eller högre (12-14). Utläkningen efter åtta veckor var för rabeprazol 10 mg, 93%, 20 mg, 84%, 40 mg, 85% och placebo 12%. Denna studie var emellertid för liten (100 patienter fördelade mellan tre olika rabeprazol doser och placebo) för att man ska kunna bedöma statistisk skillnad mellan de olika doserna. En kvalitetsmässigt bättre studie visade att rabeprazol 20 mg x 1 vara statistiskt jämförbar med omeprazol 20 mg x 1 (92 respektive 94 % utläkning av ulcerationer efter åtta veckors behandling). Utläkningen av ulcerationer efter åtta veckors behandling var i en studie 87 % för rabeprazol 20 mg x 1 jämfört med 66 % för ranitidin 150 mg x 2.

Säkerhetsvärdering

Totalt har 2 895 patienter exponerats för rabeprazol i olika studier och behandlingstiden har varit upp till åtta veckor.

Rabeprazol har generellt tolererats väl i kliniska prövningar. De observerade biverkningarna har i allmänhet varit lätta till måttliga i svårighetsgrad och övergående till sin natur.

Rabeprazol orsakade en dosrelaterad ökning av fastegastrinnivåer som avtog snabbt efter utsättande av läkemedlet. Effekten på magslemhinna i form av atrofi var jämförbar med omeprazols. Linjär, diffus och mikronodulär hyperplasi förkom i samma frekvens som hos patienter behandlade med omeprazol och är förväntade slemhinneförändringar sekundärt till den antisekretoriska behandlingen. Adenomatös hyperplasi, dysplasi eller karcinoida förändringar av magslemhinnan förekom inte hos några patienter.

Litteratur

1 – 14 Av tillverkaren inlämnad dokumentation