Diastabol (miglitol)

Sammanfattning

Diastabol är en ny alfa-glukosidashämmare med måttliga men kliniskt sannolikt relevanta effekter på genomsnittlig blodsockerkontroll och fasteblodsocker hos patienter med typ II-diabetes som inte är tillfredsställande inställda på enbart kostbehandling eller kostbehandling och sulfonylureapreparat. En hög frekvens av ofarliga men ibland besvärande biverkningar från mag-tarmkanalen kan påverka behandlingsföljsamheten negativt.

Läkemedelsverkets värdering

Diastabol tillför inget väsentligt nytt till den terapeutiska arsenalen vid typ II-diabetes.

Indikation

Icke-insulinberoende diabetes mellitus. Som tillägg till kostbehandling eller behandling med sulfonylureapreparat.

Farmakologi

Diastabol innehåller miglitol, som är en reversibel hämmare av alfa-glukosidaser i tunntarmsmucosan. Verkningsmekanismen är således densamma som för registrerade specialiteten Glucobay (akarbos) från samma tillverkare. Effekten utövas genom att spjälkningen av komplexa kolhydrater till monosackarider efter måltid förlångsammas. Jämfört med akarbos ger miglitol i djurförsök likartad hämning av sackaras, starkare hämning av maltas och isomaltas, men ingen hämning av alfa-amylas från pankreas. Det är inte klarlagt om dessa skillnader har någon klinisk betydelse.

Miglitol absorberas i stor utsträckning, men några systemiska effekter har man hittills inte sett. I djurstudier påverkades inte glykogenomsättning i lever eller muskulatur och inte heller cellulärt glukosupptag. Pankreas insulinfrisättning påverkas ej direkt och givet ensamt framkallar miglitol ej hypoglykemi. Miglitol metaboliseras ej utan utsöndras i oförändrad form via njurarna. Diastabol skall därför inte ges till patienter med uttalat sänkt njurfunktion (kreatininclearance <25 ml/min).

Klinik

Hos friska försökspersoner leder miglitol till en dosberoende hämning av postprandial blodsockerstegring i dosintervallet 25-200 mg. Ett antal kliniska studier med cirka ett halvt års behandlingsduration har utförts på patienter med typ II-diabetes med HbA1c och fasteblodsocker som primära effektmått. Huvudsakligen använda doser av Diastabol var 50 eller 100 mg x 3 till måltid. Jämfört med placebo reducerar Diastabol 50 mg x 3 HbA1c med i genomsnitt 0,4%, medan 100 mg x 3 leder till en sänkning av HbA1c med cirka 0,8%. Den genomsnittliga fasteblodsockersänkningen vid de två doserna är cirka 0,5 mmol/l och 1,0 mmol/l. Diastabol 100 mg x 3 har jämförts med Glucobay 50 mg x 3 i en studie som visade likartad effekt av de två preparaten.

Diastabol har jämförts med ett sulfonylureapreparat (glibenklamid) i två studier. Glibenklamid hade signifikant bättre effekt på HbA1c. Som tillägg till sulfonylureabehandling ger Diastabol 100 mg x 3 en ytterligare sänkning av HbA1c på i genomsnitt cirka 0,7%.

Biverkningsprofilen är identisk med den vid behandling med Glucobay och relaterad till kolhydratspjälkning i grovtarmen. Vid dosen 100 mg x 3 rapporterades symtomen flatulens, diarré och buksmärtor av respektive 70%, 53% och 17% av patienterna. Biverkningarna är som regel mest uttalade i början av behandlingen och kan möjligen reduceras om man börjar med en låg dos som sedan ökas gradvis. I placebokontrollerade studier gav miglitol inte någon ökad incidens av leverenzymstegringar. Data är ännu otillräckliga för att bedöma om miglitol i detta avseende medför definitiva fördelar jämfört med akarbos.