Victoza är godkänd för behandling av vuxna med typ 2-diabetes mellitus i kombination med metformin och/eller en sulfonureid metformin och en tiazolidinedion till patienter som inte erhållit tillräcklig glykemisk kontroll vid behandling med högsta tolererbara doser av dessa läkemedel. (Tryckt version 2010;21(4)).
Sammanfattning
Victozas aktiva beståndsdel är liraglutid, en GLP-1-analog (glucagon-like peptide) som binder till och aktiverar GLP-1-receptorn, vilket resulterar i glukosberoende, ökad insöndring av insulin samtidigt som glukagonproduktionen minskar. Detta leder till en blodsockersänkande effekt. I den blodglukossänkande mekanismen ingår även en mindre fördröjning av magsäckens tömning. Liraglutid ger minskad kroppsvikt och kroppsfettmassa genom mekanismer som ger minskad hunger och sänkt energiintag.
Victoza är godkänd för behandling av vuxna med typ 2-diabetes mellitus i kombination med
• metformin och/eller en sulfonureid
• metformin och en tiazolidinedion
till patienter som inte erhållit tillräcklig glykemisk kontroll vid behandling med högsta tolererbara doser av dessa läkemedel. Preparatet ges som en subkutan injektion en gång per dag oberoende av måltid. För att förbättra den gastrointestinala toleransen är startdosen 0,6 mg liraglutid dagligen. Efter minst en vecka ska dosen ökas till 1,2 mg. Vissa patienter kan behöva en ökning av dosen till 1,8 mg.
Godkännandedatum: 2009-06-30 (central procedur).
Läkemedelsverkets värdering
Victoza tillhör gruppen GLP-1-analoger och är godkänd för behandling av patienter med typ 2-diabetes mellitus med kvarvarande betacellsfunktion och där adekvat blodsockerkontroll ej uppnåtts med maximalt tolererad dos av metformin och/eller sulfonylurea eller metformin och en tiazolidinedion. En fördel med Victoza jämfört med insulin är att Victoza ofta leder till viktnedgång. Dock måste även Victoza ges subkutant. Victoza bedöms i princip vara jämförbar med den på marknaden sedan tidigare tillgängliga GLP-1-analogen. Potentiella fördelar kan vara dosering endast en gång dagligen samt mindre problem med immunogenicitet. Dock är långtidssäkerheten för denna grupp av läkemedel ännu ej karakteriserad och kommer att bli föremål för fortsatt uppföljning.
Effekt
Fem dubbelblinda, randomiserade, placebo- och/eller aktivt kontrollerade kliniska studier utfördes för att utvärdera effekterna av liraglutid på den glykemiska kontrollen (2–6). I studierna ingick 3 978 patienter med typ 2-diabetes (liraglutid; n = 2 501) varav 53,7 % var män och 46,3 % kvinnor. Sjuhundranittiosju patienter (liraglutid; n = 508) var ≥ 65 år och 113 patienter (liraglutid; n = 66) var ≥ 75 år.
Behandling med liraglutid under 26 veckor i kombination med antingen metformin eller glimepirid, alternativt i kombination med metformin och rosiglitazon resulterade i statistiskt signifikanta (p < 0,0001) reduktioner av HbA1c i jämförelse med patienter som fick placebo (2,3,5).
Liraglutid i kombination med metformin var lika effektivt som metformin i kombination med glimepirid (3). Liraglutid + glimepirid var mer effektivt än glimepirid + rosiglitazon, men rosiglitazondosen i den aktuella studien var lägre än rekommenderat (4 mg) (2). Trippelkombinationen liraglutid + metformin + glimepirid resulterade i något lägre HbA1c-värden jämfört med insulin glargin + metformin + glimepirid (6).
En studie jämförde monoterapi med liraglutid (ej godkänd indikation) med glimepirid (4). Se Figur 1 för studieresultat.
I samtliga studier resulterade behandling med liraglutid i en sänkning av fasteblodglukos med 0,72–2,42 mmol/L. Liraglutid i kombination med metformin eller metformin och glimepirid eller metformin och rosiglitazon resulterade i viktminskning med mellan 1,0 kg och 2,8 kg (3,5,6).
Långtidsdata (2 år) för kombinationen liraglutid och metformin har visat att HbA1c tenderar att öka något efter 20 veckors behandling. Dock bibehölls skillnaden jämfört med kontrollarmen (enbart metformin).
Säkerhet
I de kliniska studierna var gastrointestinala biverkningar som illamående, diarré, kräkningar, förstoppning, magsmärta och dyspepsi vanliga eller mycket vanliga. Dessa biverkningar minskade vanligtvis efter några dagar eller veckor vid fortsatt behandling.
Hypoglykemi förekom framför allt när liraglutid användes i kombination med en sulfonureid. Om liraglutid används som tillägg till sulfonureidbehandling bör man överväga att minska dosen av sulfonureiden för att reducera risken för hypoglykemi.
Liraglutid ska inte ges till patienter med typ 1-diabetes mellitus eller vid behandling av diabetesketoacidos. På grund av begränsad erfarenhet rekommenderas liraglutid inte till patienter med nedsatt leverfunktion eller måttlig eller svår nedsättning av njurfunktionen, inklusive patienter med terminal njursvikt. Liraglutid rekommenderas inte heller till patienter med inflammatorisk tarmsjukdom eller diabetesrelaterad gastropares.
Användning av andra GLP-1-analoger har associerats med risk för pankreatit. Patienter bör informeras om de karakteristiska symtomen på akut pankreatit och vid misstanke ska behandlingen med liraglutid avslutas.
Sköldkörtelbiverkningar, såsom förhöjd kalcitoninnivå i blodet, struma och sköldkörteltumörer har rapporterats i kliniska prövningar, speciellt hos patienter med befintlig sköldkörtelsjukdom.
Läkemedel som innehåller proteiner eller peptider har potentiellt immunogena egenskaper och därmed kan patienter utveckla antikroppar mot liraglutid efter behandling med Victoza. I genomsnitt utvecklade 8,6 % av patienterna antikroppar, vilket kan jämföras med 44 % för den på marknaden sedan tidigare tillgängliga GLP-1-analogen. Den kliniska betydelsen av denna immunogenicitet förefaller vara begränsad. Bildandet av antikroppar har inte förknippats med försämrad effekt av Victoza.
Även om tillgängliga studieresultat inte talar för allvarliga biverkningar är långtidssäkerheten ännu ej karakteriserad. Uppföljningsstudier som bland annat undersöker liraglutids effekt på kardiovaskulära utfallsmått är planerade.
Litteratur
1. EPAR (http://www.ema.europa.eu).
Resultat och värdering i denna monografi baseras på de fullständiga studierapporter som legat till grund för godkännandet. Nedanstående publicerade referenser har inte granskats av Läkemedelsverket.
2. Marre, et al. Diabetic Medicine 2009;26:268–78 (studie 1436).
3. Nauck, et al. Diabetes Care 2009;32:84–90 (studie 1572).
4. Garber, et al. Lancet 2009;373:473–81 (studie 1573).
5. Zinman, et al. Diabetes Care 2009;32:1224–30 (studie 1574).
6. Russell-Jones, et al. Diabetologia 2009;52:2046–55 (studie 1697).