Läkemedelsverkets bedömning om utbytbarhet är en bedömning på gruppnivå. Vad som krävs för optimal läkemedelsbehandling för den enskilde patienten avgörs däremot i samråd mellan förskrivare och patient. Receptblanketterna innehåller en ruta där förskrivaren med sin signatur kan markera om läkemedlet av medicinska skäl inte får bytas ut.
Utbytbarhetsreformen har inneburit avsevärt minskade läkemedelskostnader. Vid bedömningarna om utbytbarhet försöker Läkemedelsverket så långt det är möjligt att identifiera de problem som skulle kunna uppstå vid utbyte, men övervägandena måste baseras på bedömningar på gruppnivå.
Många gånger ifrågasätts besluten och lämpligheten av utbyte, både av läkemedelsindustrin och av förskrivare och patienter. De problem som redovisas gäller ofta farhågor för att utbyte till annat än förskrivet läkemedel leder till bristande behandlingsföljsamhet hos patienterna.
Det kan till exempel gälla äldre patienter som har svårt att känna igen sina läkemedel eller som känner oro för att en utbytt tablett innebär fler biverkningar. Det kan gälla psykiskt sjuka patienter där förtroendet för vald läkemedelsbehandling riskerar att raseras. I sådana fall kan det vara medicinskt motiverat att motsätta sig utbyte genom att förskrivaren signerar i rutan ”Får inte bytas ut” på receptet.
Läs mer på sidan om parallellimporterade läkemedel och parallelldistribuerade läkemedel, se länkar under Relaterad information.