Kalcium

Mineralet kalcium (kalk) är den viktigaste byggstenen i skelettet. 99 procent av kroppens kalcium finns i skelettet. Kalciumjoner har även en central roll i cellfunktionen och medverkar bland annat i musklernas kontraktion (sammandragning). En konstant koncentration av fritt kalcium i blodet krävs för att upprätthålla en regelbunden hjärtrytm.

Kalcium som läkemedel ges för att behandla och i vissa fall förebygga kalciumbrist. Det används också som jonbindare – för att behandla kraftigt förhöjda halter av kalium- eller fosfatjoner. Kalcium ingår i dialysvätskor, näringslösningar som ges via blodet och vätskor som används för att ersätta stora vätske- och elektrolytförluster, till exempel i samband med operation och brännskador.

Flera preparat mot halsbränna och sura uppstötningar innehåller kalcium. I detta fall fungerar kalcium som ett syrabindande medel. Vidare kan kalcium ges mot vissa biverkningar av cytostatikabehandling, som avföringsmedel och tillsammans med fluor som förebyggande mot karies.

Vid samtidigt intag av kalcium och vissa andra läkemedel och födoämnen kan olösliga föreningar bildas, som minskar upptaget av läkemedlen. Detta kan undvikas genom att läkemedlen tas med några timmars mellanrum.

Kalkbrist kan uppkomma om man äter en alltför ensidig kost, vid tarmsjukdomar som orsakar ett nedsatt näringsupptag, vid njursjukdomar, vid brist på hormoner som reglerar kalciumomsättningen och vid brist på vitamin D.

Långvarig kalkbrist medför urkalkning och försvagning av skelettet. Kraftigt nedsatt kalciumhalt i blodet leder till att skelettmuskulaturen drabbas av spasmer (kramptillstånd). Även hjärtmuskeln kan påverkas, med oregelbunden hjärtrytm som följd.