Överaktiv blåsa hos vuxna
Överaktiv blåsa (ÖAB) kallar man besvären då man kan bli akut kissnödig (så kallade tvingande urinträngningar) både med eller utan förekomsten av trängningsinkontinens (att kissa på sig när man blir kissnödig). Det är också vanligt att man behöver kissa oftare både på dagen och på natten. De här besvären blir vanligare med åldern men även barn kan lida av överaktiv blåsa (se nedan). Både kvinnor och män kan drabbas.
Det är dock först om det inte finns någon uppenbar orsak till besvären som man kallar det överaktiv blåsa. Innan man behandlar ska man därför utreda om det finns en speciell orsak till besvären. Några sådana orsaker är andra underliggande sjukdomar som t.ex. urinvägsinfektion, blåskatarr (cystit), sjukdomar i prostatan, tumörer, diabetes, hjärtsvikt, förstoppning, sköra slemhinnor efter klimakteriet, neurologiska sjukdomar eller gynekologiska sjukdomar. Det kan också vara läkemedelsbiverkningar som ligger bakom besvären.
Överaktiv blåsa är vanligt förekommande men man vet inte säkert hur många som lider av det. I en svensk undersökning hade drygt 16 % av kvinnor och män över 40 år besvär med överaktiv blåsa. Det blir vanligare med stigande ålder.
Vad som orsakar överaktiv blåsa är inte hel känt, men det finns olika teorier. En teori är att ökade nervsignaler från t.ex. urinblåsan, urinröret eller tarmarna kan sätta igång kissreflexen vid oförutsägbara tillfällen och vid onormala mängder urin i blåsan. En annan orsak kan vara att kontrollen i det centrala nervsystemet inte fungerar riktigt som det ska och utlöser kissreflexen vid för små mängder urin i blåsan.
Behandling av vuxna
Om och hur intensivt man ska behandla besvären beror till stor del på hur handikappande patienten upplever att situationen är. Man kan få bra resultat utan läkemedel med åtgärder som t.ex. blås- och bäckenbottenträning och genom att föra anteckningar över hur ofta man dricker och kissar. Denna typ av beteendeterapeutisk behandling kallas uroterapi och går främst ut på att man lär sig andra vanor och tränar upp bästa möjliga kontroll av urinblåsan. En annan metod som kan nämnas är elektrostimulering. Man bör också gå genom vilka läkemedel man använder för att utesluta biverkning som orsak. Ofta kan man också behöva behandla aktivt med något läkemedel för att lindra besvären.
Läkemedel
De läkemedel som används påverkar antingen själva tömningen av urinblåsan eller hur mycket urin som bildas.
Antikolinerga medel
En grupp av läkemedel som kan användas är antikolinerga medel som verkar avslappnande på musklerna i urinblåsan. För att tömma blåsan måste musklerna spännas och genom att med läkemedel få musklerna mer avslappnade minskar risken att blåsan töms okontrollerat. Det kan göra det lättare att hålla en större mängd urin i blåsan samtidigt som man blir mindre kissnödig och behöver kissa färre gånger per dygn. Exempel på antikolinerga läkemedel som används vid överaktiv blåsa är darifenacin, fesoterodin, oxybutynin, solifenacin och tolterodin.
Östrogen
Lokal behandling med östrogener (östradiol, östriol) i vaginan kan också vara ett alternativ vid överaktiv blåsa, särskilt hos äldre kvinnor. Det kan lindra ifall man brukar känna smärta när man kissar och även minska besvären med trängningarna. Risken för urinvägsinfektioner kan också minskas.
Antidiuretiskt hormon
Läkemedlet desmopressin påverkar njurarnas förmåga att koncentrera urinen vilket leder till mindre mängd urin i blåsan. Det används mot besvär med nattliga urinträngningar hos vuxna och mot sängvätning hos barn från och med 6 års ålder.
Duloxetin
Duloxetin är ett medel som är godkänt för behandling av ansträngningsinkontinens och inte vid överaktiv blåsa, men man har sett i en studie att det kan ha effekt även vid överaktiv blåsa. Duloxetin verkar i det centrala nervsystemet och man tror att det lindrar besvären genom att öka muskelspänningen i urinröret.
Botulinimtoxin
Läkemedel med botulinumtoxin är inte godkända för behandling av urinträngningar och trängningsinkontinens men ges ibland av läkare i speciella fall till patienter som har besvär med inkontinens på grund av någon neurologisk sjukdom eller skada.
Allmänna rekommendationer vid läkemedelsbehandling
Läkemedel som kan doseras en gång per dygn (slow-release) är att föredra. Effekt och biverkningar bör utvärderas efter en till tre månaders behandling. Om behandlingen ger effekt men oacceptabla biverkningar ska man överväga byte till ett annat läkemedel. Om behandlingen inte ger önskad effekt, ska man överväga förnyad utredning för att utesluta bakomliggande sjukdom.
Överaktiv blåsa hos barn
Orsaken till överaktiv blåsa hos barn är ofta okänd och tillståndet kallas då ”idiopatisk ÖAB”. Urinvägsinfektion och förstoppning kan utlösa överaktivitet i blåsan hos barn. Överaktiv blåsa hos barn kan också bero på en neurologisk funktionsstörning. Det är viktigt att även här, liksom för vuxna, reda ut om det finns någon bakomliggande orsak till besvären och det kan även bli fråga om remiss till en barnklinik.
Vid behandling av idiopatisk ÖAB hos barn är uroterapi förstahandsval. Det innebär information till barnet och föräldrarna, råd om kissandet med t.ex. schemalagda toabesök (”kisskola”), avslappningsövningar och andra former av träning och återkoppling som hör samman med kissandet. Cirka tre fjärdedelar av barnen är botade eller klart förbättrade efter tre månaders uroterapi.
Behandling med läkemedel kommer i andra hand när det gäller barn. Endast det antikolinerga medlet oxybutynin är godkänt för användning hos barn (från fem års ålder). Elektrostimulering som medför hämning av kissreflexen är ytterligare ett alternativ om uroterapin inte haft tillräckligt bra effekt.
Biverkningar
Läkemedlen som används vid överaktiv blåsa har överlag få allvarliga biverkningar. Vanligt förekommande biverkningar hör ofta ihop med den antikolinerga effekten såsom muntorrhet, förstoppning och andra mag-tarm-besvär samt synrubbningar. Äldre patienter kan vara känsligare för biverkningar som även kan påverka så kallade kognitiva funktioner, t.ex. att man blir förvirrad. Förvirring kan ske vid behandling med de antikolinerga medlen men är även en möjlig biverkning av desmopressin som följd av störd saltbalans i kroppen.
Hos barn är det inte helt ovanligt med psykiska biverkningar som humörsvängningar och aggressivitet. Men det kliniskt vanligaste problemet med antikolinerga medel till barn är förstoppning och risk för lagring av för mycket urin i blåsan (residualurin). Barn som behandlas med antikolinerga medel ska därför följas upp med regelbundna mätningar av residualurinen.
En stor andel av personerna som använder läkemedel mot överaktiv blåsa avbryter sin behandling under första året. Det beror troligen på otillräcklig effekt eller oacceptabla biverkningar. Det är därför viktigt att man utvärderar behandlingen efter en till tre månader för att se om det behövs göra någon justering av dosen eller byte av läkemedel.