Behandling av osteoporos (benskörhet) för att förebygga benbrott

Sammanfattning

  • Osteoporos (benskörhet) kännetecknas av att skelettet blir skört och att skador i form av sprickor och brott (frakturer) lättare uppkommer.
  • Sjukdomen drabbar i första hand äldre kvinnor men förekommer även hos yngre kvinnor och hos män.
  • Primär osteoporos hos kvinnor beror på minskade halter av det kvinnliga könshormonet östrogen.
  • Sekundär osteoporos är orsakad av andra sjukdomar eller av läkemedelsbehandling.
  • De vanligaste frakturerna vid osteoporos drabbar höft, handleder och kotorna i ryggraden.
  • Risken för att drabbas av frakturer vid osteoporos är högre för personer som är fysiskt inaktiva, väger lite, röker, dricker mycket alkohol och har lätt för att falla (till exempel på grund av dålig balans).
  • Läkemedel som används mot osteoporos är bisfosfonater, strontiumranelat,
    bisköldkörtelhormon (paratyreoideahormon), östrogenliknande läkemedel och kalcium + vitamin D.

 

Osteoporos (benskörhet) är en skelettsjukdom som påverkar hela kroppen. Vid osteoporos blir benen i kroppen sköra vilket ökar risken för skador i form av sprickor och brott (frakturer).

Personer med osteoporos drabbas ofta av så kallade "lågenergifrakturer" – benbrott efter påfrestningar som ett normalt skelett klarar av, till exempel fall från stående ställning.

I västvärlden har förekomsten av frakturer ökat dramatiskt under de senaste 50 åren. Ökningen beror delvis på att befolkningen har blivit äldre (osteoporos är en sjukdom som i första hand drabbar äldre kvinnor). Men det har även varit en ökning som är oberoende av ålder. Skandinavien har högst förekomst av frakturer i världen. Man vet inte säkert orsaken till detta.

Hur osteoporos uppstår

Det pågår en ständig omvandling av benen i skelettet. Benen byggs upp och bryts ned, även när vi har växt färdigt. Nybildningen och nedbrytningen kallas för ”benomsättningen”, och är nödvändig för att benet ska behålla sin styrka.
Två celltyper är viktiga för benomsättningen: osteoblaster bygger upp nytt ben, och osteoklaster bryter ned gammalt ben.

Benmassan (bentätheten) är störst vid 20–30-årsåldern hos både kvinnor och män. Därefter blir nedbrytningen av skelettet snabbare än nybildningen och benmassan minskar därför ju äldre vi blir.

Vid osteoporos har benmassan har sjunkit långt under vad som är normalt. Skelettet är då skört och skadas lätt.

Osteoporos kan delas in i primär och sekundär osteoporos, beroende på vad som har orsakat benskörheten. Vid primär osteoporos hos kvinnor sker nedbrytningen av ben snabbare på grund av minskade halter av det kvinnliga könshormonet östrogen (östrogenproduktionen går ned i samband med klimakteriet). Osteoporos till följd av hög ålder kallas också för primär osteoporos, och drabbar både kvinnor och män.

Vid sekundär osteoporos är benskörheten orsakad av andra sjukdomar, eller av läkemedel. Både kvinnor och män kan få sekundär osteoporos.

För att fastställa om en person lider av osteoporos mäter man benmassan, oftast med hjälp av en speciell röntgenteknik. Man kan mäta benmassa i exempelvis höft, och ländrygg.

Frakturer vid osteoporos

Sjukdomen osteoporos yttrar sig som benbrott – frakturer. De vanligaste frakturerna vid osteoporos drabbar höften, underarmarna och kotorna i ryggraden.

Orsaker till frakturerna kan grovt delas in i fyra grupper, som alla är kopplade till ålder:

  1. Faktorer som ökar risken för att falla, exempelvis yrsel, läkemedel som försämrar reaktionsförmågan, dålig balans, och även yttre faktorer såsom hala gångytor, lösa mattor och ställen att snubbla på (till exempel trösklar).
  2. Själva fallet; att falla på höften på sidan innebär till exempel större risk för fraktur än när man faller rakt framåt.
  3. Skelettets förmåga att stå emot skada. Beror på bland annat på skelettets storlek, kvalitet och massa.
  4. Hur mycket skydd skelettet får från omgivande kroppsfett och muskler. Och hur mycket man orkar dämpa fallet med muskelkraft.

Behandling utan läkemedel

Det finns flera riskfaktorer som ökar risken för att drabbas av frakturer vid osteoporos. Risken ökar om man är otränad, väger lite, röker, dricker mycket alkohol, har lätt för att falla, ser dåligt och har brist på vitamin D.
För personer med osteoporos är det viktigt att försöka minimera antalet riskfaktorer.

Att ha lätt för att falla är en av de allra viktigaste riskfaktorerna. Att träna upp muskelstyrkan och balansen, och att minska medicineringen med lugnande läkemedel, som kan försämra reaktionsförmågan har visats vara bra förebyggande åtgärder mot att falla. Daglig motion och att använda speciella höftskydd för att förhindra höftfrakturer vid hög ålder kan också minska risken för frakturer.

Läkemedelsbehandling vid osteoporos

Det är inte enbart bentätheten som avgör om en person med osteoporos behöver läkemedelsbehandling. Snarare är det personens totala risk för att drabbas av benbrott som avgör behovet. Exempel på starka riskfaktorer är hög ålder, ärftlighet för osteoporos, tidigare frakturer och låg bentäthet.

De läkemedel som används för att förebygga frakturer vid osteoporos är:

  • bisfosfonater,
  • kalcium (kalk) och vitamin D.
  • östrogener och östrogenliknande läkemedel,
  • parathormon (benstimulerande hormon),
  • stromtiumranelat.

Bisfosfonater

Bisfosfonater verkar genom att hämma de bennedbrytande cellernas (osteoklasternas) aktivitet. Läkemedlen binds till ben och stannar kvar i benvävnad under lång tid.

Alendronat, ibandronat och risedronat är exempel på bisfosfonater som är godkända i Sverige.

För risedronat och alendronat finns tabletter i form av så kallade "veckoberedningar". Då räcker det att ta en tablett per vecka. För ibandronat finns det även en ”månadstablett” som tas en gång i månaden.

Bisfosfonater är förstahandsalternativet vid behandling av kvinnor med hög frakturrisk. Man vet ännu inte vilka effekter bisfosfonater har på benvävnad när de används under lång tid (mer än tio år).

Biverkningarna  av  bisfosfonater är i allmänhet milda. De vanligaste är olika typer av magbesvär.

Upptaget av bisfosfonater från tarmen är mycket lågt, och försämras ytterligare av samtidigt intag av mat eller dryck (förutom vatten), eller andra mediciner. Det är därför mycket viktigt att bisfosfonater tas enligt anvisningar från läkare och läkemedlens bipacksedlar.

Kalcium och vitamin D

Om man inte får i sig tillräckligt med kalcium (kalk) via kosten, försöker kroppen att kompensera detta genom att bryta ned mer benmassa och ta kalcium från skelettet. D-vitaminbrist, som är vanligt förekommande hos äldre som sällan vistas utomhus, leder till att mindre kalcium kan tas upp från kosten.
Upptaget av kalcium från tarmen försämras av medicinering med glukokortikoider (kortisonpreparat).

Behandling med vitamin D och kalcium rekommenderas till kvinnor över åttio år, framför allt om de är allmänt sköra och sällan vistas utomhus. Även behandling av män över åttio år kan övervägas eftersom de har en hög risk för höftfrakturer. Behandling med vitamin D och kalcium rekommenderas också vid långvarig kortisonbehandling och vid brist på vitamin D och kalcium. Kalcium och vitamin D ges även som tillägg till osteoporosbehandling med andra läkemedel.

Östrogenliknande läkemedel

Det kvinnliga könshormonet östrogen bromsar nedbrytningen av benmassa. När östrogenhalterna minskar efter klimakteriet bidrar detta därför till en ökad nedbrytning av ben. Läkemedlet tibolon har liknande effekter och ökar bentätheten i motsvarande grad som vid östrogenbehandling.

Vid tillförsel av östrogen och tibolon efter klimakteriet normaliseras benomsättningen, vilket ger en minskad benförlust. Eftersom behandling med östrogen liksom med tibolon har visat sig påverka flera organ i kroppen, i många fall negativt, rekommenderas inte läkemedlen för att förebygga frakturer.

Undantaget är om kvinnan har hög risk för benbrott och inte tål andra läkemedel mot osteoporos.

Nackdelar med östrogenbehandling innefattar bland annat en måttligt ökad risk för
bröstcancer och ökad risk för blodproppsbildning, hjärtinfarkt och stroke.

Läkemedlet raloxifen verkar på liknande sätt som östrogen och minskar risken för kotfrakturer hos kvinnor med osteoporos. Läkemedlet ökar inte risken för bröstcancer eller hjärt-kärlsjukdom men risken för blodproppsbildning är lika stor som för östrogener.

  • Östrogenliknande läkemedel rekommenderas inte som förstahandsval till kvinnor i klimakteriet som saknar klimakteriebesvär, även om de har en hög risk för fraktur.
  • Kvinnor som genomgår för tidigt klimakterium kan få ersättningsbehandling med könshormoner till normal klimakterieålder.
  • Yngre kvinnor, med långvarig utebliven menstruation, kan använda vanliga kombinerade lågdos p-piller eller östrogenersättningsmedel (som även används vid klimakteriebesvär).
  • Kvinnor som ännu inte fyllt 60 år, som redan behandlas med östrogener eller tibolon på grund av klimakteriesymtom  och som har en hög frakturrisk  behöver inte annan samtidig läkemedelsbehandling för att förebygga fraktur.
  • Östrogenliknande behandling kan övervägas till kvinnor som är under 60 år och inte tål andra läkemedel mot osteoporos. Behandlingen ska inte pågå i mer än 3–5 år.

Bisköldkörtelhormon (paratyreoideahormon, PTH1-34 och PTH 1-84)

Paratyreoideahormon (PTH) är ett naturligt hormon som är viktigt för benomsättningen. PTH stimulerar benbildande celler (osteoblaster) till ökad benbildning.

Läkemedlet teriparatid (PTH 1-34) är en bioteknologiskt framställd del av naturligt PTH och parathormon (PTH 1-84) är paratyreoideahormon som används för behandling av osteoporos hos kvinnor som har passerat klimakteriet. Läkemedlen ges som dagliga injektioner under huden. I dagsläget finns begränsad erfarenhet av läkemedlet och behandlingstiden bör inte överstiga 18 månader.

Strontiumranelat

Strontiumranelat är en förening av metallen strontium och den organiska syran ranelsyra. Strontiumranelat lagras i benvävnaden och verkar genom att förhindra de bennedbrytande cellernas aktivitet men har även en viss benuppbyggande effekt. Den fullständiga verkningsmekanismen är inte helt klarlagd.

Strontiumranelat är godkänt för behandling av osteoporos hos kvinnor som har passerat klimakteriet. Studier på män saknas.

Män med osteoporos

Även män drabbas av osteoporos och frakturer, dock i mindre utsträckning än kvinnor. Riskfaktorerna för åldersrelaterad osteoporos och frakturer är huvudsakligen desamma för män som för kvinnor. Sekundär osteoporos (orsakad av läkemedel eller andra sjukdomar) är sannolikt vanligare hos män än hos kvinnor, särskilt före 65 års ålder.

Behandling av män med osteoporos

Bisfosfonater rekommenderas (i första hand alendronat och risedronat) till män som drabbats av lågenergifraktur och har låg benmassa eller som behandlas med glukokortikoider.

Äldre män med osteoporos kan behandlas med enbart vitamin D och kalcium.

Sekundär osteoporos

Det finns både sjukdomar och läkemedel som kan ge upphov till osteoporos. Osteoporos som uppstått till följd av sjukdomar eller läkemedelsbehandling kallas för sekundär osteoporos.

Sjukdomar som leder till ökad risk för osteoporos och benbrott är exempelvis reumatiska sjukdomar, inflammatorisk tarmsjukdom, glutenallergi, kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL), Parkinsons sjukdom och brist på könshormoner på grund av sjukdom (ej orsakad av klimakterium). När en annan sjukdom ger upphov till osteoporos är den viktigaste åtgärden att behandla grundsjukdomen. Detta kan i vissa fall räcka för att bentätheten skall återgå till det normala.
När behandling av grundsjukdomen inte räcker för att motverka benskörheten kan
läkemedel mot osteoporos användas.

Läkemedel som medför ökad risk för osteoporos är exempelvis glukokortikoider (kortisonliknande läkemedel), vissa läkemedel mot epilepsi, långtidsbehandling med heparin (medel mot blodproppar) och läkemedel som hämmar immunförsvaret. För att motverka osteoporos som uppstått till följd av läkemedelsbehandling bör man, om möjligt, byta till ett annat läkemedel eller sänka dosen av läkemedlet.

Den vanligaste orsaken till sekundär osteoporos är tablettbehandling med glukokortikoider.

Glukokortikoider hämmar benbildningen, ökar nedbrytningen av ben, minskar upptaget av kalcium i tarmen och ökar risken för brist på könshormon. Av detta skäl behandlas ofta patienter som står på långtidsbehandling med glukokortikoider även med en bifosfonat.

Astmabehandling med glukokortikoider för inandning utsätter kroppen för mycket lägre doser än vid tablettbehandling. Risken för osteoporos ökar därför troligen inte vid denna typ av medicinering.

Smärtbehandling

Osteoporos i sig orsakar inte kronisk smärta. Smärtan kommer efter akuta frakturer. Kotkompression (benbrott i ryggkotorna som gör att de pressas ihop) är en ovanlig orsak till ryggvärk hos yngre friska patienter. Men bland äldre kvinnor och kortisonbehandlade patienter är ryggvärk ofta orsakad av kotkompressioner.

Smärtlindrande läkemedel ska användas vid kotfrakturer orsakade av benskörhet. Smärtan kan vara så svår att den behöver behandlas med morfin eller liknande läkemedel. Man har också sett att träning vid osteoporosrelaterade kotfrakturer kan lindra smärtan.
 

 

 
 
 
Läkemedelsverket, Box 26, 751 03 Uppsala | 018-17 46 00 | registrator@mpa.se | Ytterligare kontaktinformation | Om cookies