Nedre urinvägsinfektion (UVI) hos kvinnor

Huvudbudskap

  • Akut urinvägsinfektion (UVI) är i de allra flesta fall ofarligt. Efter 1 vecka är cirka 30 % besvärsfria utan behandling.
  • Typiska symtom på UVI är täta trängningar, sveda och att man kissar ofta.
  • Antibiotika används i första hand för att förkorta tiden med symtom.
  • Bland antibiotika som används vid UVI är läkemedlen pivmecillinam och nitrofurantoin förstahandsval. I vissa fall kan behandling med trimetoprim vara aktuell.
  • 3–5 dygns antibiotikabehandling är oftast tillräcklig.
  • Misstänkt urinvägsinfektion hos gravida ska alltid behandlas med antibiotika.
  • Bakterier i urinen, som inte orsakar besvär, ska inte antibiotikabehandlas utom under graviditet.
  • Metenaminhippurat rekommenderas inte som förebyggande behandling mot återkommande urinvägsinfektion.
  • Starkt luktande urin och ospecifika symtom som oro och förvirring hos patienter i äldreboende ska inte antibiotikabehandlas.

Vad är UVI?

Nedre urinvägsinfektion, UVI (kallas också blåskatarr), är en infektion i urinblåsan som kännetecknas av sveda när man kissar, täta trängningar och att man kissar ofta. Återkommande UVI innebär minst två antibiotikabehandlade urinvägsinfektioner det senaste halvåret eller minst tre det senaste året.
Asymtomatisk bakteriuri (ABU) innebär att man har bakterier i urinen men inga besvär från urinvägarna.

Förekomst och riskfaktorer

Cirka hälften av alla kvinnor får minst en akut urinvägsinfektion under sitt liv. Uppskattningsvis 10 % av svenska kvinnor över 18 år får antibiotikabehandling för minst en urinvägsinfektion per år (detta motsvarar cirka 350 000 kvinnor). Av dessa får 30–40 % behandling för ytterligare en eller flera infektioner under det följande året. Särskilt ofta drabbas yngre kvinnor och kvinnor som passerat klimakteriet. Kända riskfaktorer för akut urinvägsinfektion är sexuell aktivitet, användning av pessar med spermiedödande medel och ärftlighet (om modern haft upprepade urinvägsinfektioner). Det finns inga vetenskapliga studier som visar att kyla, väta, kalla bad, eller lågt vätskeintag ökar risken för att drabbas av urinvägsinfektion.

Orsak och sjukdomsförlopp

Flertalet bakterier som orsakar urinvägsinfektion kommer från patientens tarmflora. Den vanligaste bakterien, som orsakar mer än 75 % av urinvägsinfektionerna, heter E. coli (Escherichia Coli).

Nedre urinvägsinfektion ger sällan komplikationer (svårare sjukdomsförlopp) och det är inte ovanligt att infektionen läker ut spontant. Cirka 30 % blir symtomfria utan behandling efter 1 vecka. Behandling med antibiotika syftar i första hand till att förkorta tiden med symtom.

Läkemedelsbehandling vid UVI

För kvinnor som har de typiska symtomen för urinvägsinfektion (sveda, täta trängningar och att man kissar ofta) och som inte har andra besvär från underlivet är sannolikheten för urinvägsinfektion mycket hög. Om man har minst två karaktäristiska symtom (och inga andra besvär) kan därför läkaren ofta ställa diagnos utan att ta prover.

Vid osäkerhet kan prover tas för att se om man har bakterier i urinen eller en odling av urinprovet göras för att se vilka bakterier det är. De flesta kvinnor som söker läkarkontakt för typiska symtom på urinvägsinfektion har också bakterier i urinen som ses vid odling. Vid odling är det är också möjligt att testa om bakterierna är resistenta mot något antibiotikum, om symtomen inte har försvunnit efter behandling (läs mer om resistens nedan).

Eftersom besvären försvinner spontant hos 30 % av drabbade kvinnor inom 1 vecka, kan det vara möjligt att avvakta med antibiotikabehandling.

Vid antibiotikabehandling rekommenderas i första hand preparat som innehåller substanserna pivmecillinam eller nitrofurantoin. Det är också möjligt att använda trimetoprim men det finns vissa problem med resistens för detta läkemedel.

Andra läkemedelssubstanser som kan användas vid behandling av urinvägsinfektion är främst cefalosporiner (cefadroxil eller cefalexin) och fluorokinoloner (ciprofloxacin eller norfloxacin).

Vid val av antibiotikabehandling tar läkaren hänsyn till patientens njurfunktion och om det finns problem med resistenta bakterier (se nästa stycke). Vid återkommande urinvägsinfektion väljer läkaren antibiotikum ur annan grupp än vid närmast föregående infektion.

Behandlingstidens längd beror på hur snabbt läkemedlet utsöndras ur kroppen. Pivmecillinam, nitrofurantoin och cefalosporiner försvinner snabbt med urinen. Trimetoprim och fluorokinoloner däremot har effekt i ytterligare 2–3 dygn efter avslutad behandling, vilket innebär att en 3-dygnskur motsvarar minst 5 dygns behandling i urinblåsan. Korta behandlingstider kan ha flera fördelar, då minskad förbrukning av antibiotika antagligen minskar både resistensutvecklingen och risken för biverkningar.

Om behandlingen inte hjälper eller om infektionen återkommer inom 1–2 månader kan läkaren göra en urinodling för att se vilken typ av bakterie som orsakar besvären.

Antibiotikaresistens

Antibiotikaresistens – att bakterier utvecklar skydd som ökar deras motståndskraft mot antibiotika – är ett växande problem över hela världen. Antibiotikaresistensen är lägre i Sverige och övriga Norden än i de flesta andra länder. Även om resistensen hos bakterier som orsakar urinvägsinfektion ökar finns det fortfarande antibiotika mot vilka resistensen är låg. Inflödet av multiresistenta bakterier från utlandet ökar dock och det är viktigt att hälso- och sjukvården kontinuerligt övervakar resistensläget för att kunna ordinera rätt antibiotika.

Om urinvägsinfektionen uppstår i nära anslutning till utlandsresa eller sjukhusvistelse kan läkaren göra en urinodling eftersom det finns en ökad risk för att infektionen är orsakad av resistenta bakterier.

UVI eller annan sjukdom?

Om man samtidigt har andra besvär från underlivet rekommenderas en gynekologisk undersökning för att utesluta andra orsaker till besvären, som till exempel sexuellt överförbara sjukdomar.

Feber över 38 grader och/eller smärta över flanken (sidan av ryggen) kan vara tecken på njurinflammation, ett tillstånd som kräver behandling.

Asymtomatisk bakteriuri (ABU) är ofarligt hos kvinnor som inte är gravida och ska inte behandlas med antibiotika, eftersom risken för både biverkningar och resistenta bakterier ökar. Förekomsten av ABU ökar med stigande ålder; cirka 20 % av kvinnor över 80 år har ABU.

Återkommande urinvägsinfektioner

Vid återkommande urinvägsinfektioner kan läkaren kontrollera urinblåsan och urinvägarna för att se att de fungerar som de ska, och att där inte finns hinder som ökar risken för infektion. Detta görs i synnerhet om man haft infektioner med bakterier som bildar urinsyrastenar eller om man drabbats av njurinflammationer.

Kvinnor med återkommande urinvägsinfektion som väl känner igen symtomen kan få antibiotika utskrivet i förväg för att själva kunna påbörja behandlingen vid en ny infektion. Detta förutsätter en kontinuerlig kontakt med läkaren och att tidigare urinvägsinfektioner konstaterats med odling av bakterierna.

I vissa fall kan antibiotika ordineras som förebyggande behandling mot nya urinvägsinfektioner. 

Återkommande urinvägsinfektioner hos äldre kvinnor kan ha gynekologiska orsaker, som till exempel torra slemhinnor på grund av låga halter av det kvinnliga könshormonet östrogen. Lokala östrogenpreparat (till exempel i form av kräm) kan därför hjälpa mot återkommande urinvägsinfektion hos äldre kvinnor.

Det finns inte tillräckligt vetenskapligt stöd för att rekommendera metenaminhippurat som förebyggande behandling mot urinvägsinfektion. Preparat med tranbär eller så kallade probiotika (”snälla” bakterier), till exempel laktobaciller, rekommenderas inte som förebyggande behandling. Tranbär kan påverka behandling med warfarin (Waran, blodförtunnande läkemedel).

UVI hos gravida

Under en graviditet förändras urinvägarna; hormoner leder till minskad muskelspänning i blåsan och urinvägarna och livmodern påverkar urinledarna.
Om en gravid kvinna har bakterier i urinen ska detta alltid behandlas då det annars finns risk för njurinflammation.

Vid en misstänkt urinvägsinfektion får kvinnan direkt behandling med antibiotika. Behandlingen kan behöva modifieras när läkaren har fått resultat från urinodlingen (vilken typ av bakterier det rör sig om, och om de kan vara resistenta). De läkemedel som rekommenderas till gravida i första hand är: pivmecillinam, nitrofurantoin, cefadroxil, cefalexin och trimetoprim. Nitrofurantoin ska inte användas i anslutning till förlossning eller under första månaden av amning.
 
Vid graviditet ska behandlingen följas upp med urinodling 1–2 veckor efter avslutad kur för att se att bakterierna är borta. Om kvinnan har haft mer än en infektion under graviditeten eller fortfarande har bakterier i urinen (som dock inte ger symtom) rekommenderas förebyggande medicinering under återstoden av graviditeten.

UVI hos äldre i vård och omsorg

Akut urinvägsinfektion är mycket vanligt hos patienter i äldreboenden och orsakar cirka 60 % av alla antibiotikaordinationer. Besvär från urinvägarna som urininkontinens eller sveda när man kissar ska undersökas och behandlas som misstänkt urinvägsinfektion. Enbart starkt luktande urin bör däremot inte leda till antibiotikabehandling.

Ospecifika symtom som trötthet, förvirring, oro och nedsatt aptit tyder inte på nedre UVI. I stället bör man undersöka andra möjliga orsaker till symtomen. Goda hygienrutiner minskar risken för att personalen sprider bakterier mellan boende/patienter.

 

 
 
 
Läkemedelsverket, Box 26, 751 03 Uppsala | 018-17 46 00 | registrator@mpa.se | Ytterligare kontaktinformation | Om cookies