Sammanfattning
- Fästingar kan överföra ett antal olika infektioner till människa. I Sverige är det främst bakterieinfektionen borrelia och virusinfektionen TBE som är av intresse.
- Det bästa sättet att förebygga fästingöverförda infektioner är att undvika att bli biten.
- Borrelia behandlas med olika antibiotika beroende på vilken typ av borreliainfektion som patienten drabbats av.
- Vaccin mot borrelia saknas.
- TBE (fästingburen hjärninflammation) kan förebyggas med vaccination.
- Specifik behandling mot TBE efter att man har blivit smittad, saknas.
Fästingar hör till en grupp spindeldjur som kallas kvalster. I Norden finns det drygt tio fästingarter, och av dessa är det en som står för i stort sett alla angrepp på människor. Arten heter Ixodes ricinus och kan bära på smitta till ett flertal sjukdomar, däribland borrelia, TBE (fästingburen hjärninflammation) och harpest.
Under sin levnad går fästingen igenom en livscykel som består av fyra stadier: ägg, larv, nymf och vuxen fästing. Utvecklingen från ägg till vuxen fästing tar totalt mellan två till sex år.
Larven och nymfen behöver suga blod för att utvecklas till nästa stadium i livscykeln, och den fullvuxna fästinghonan behöver blod för att kunna lägga ägg.
Den största delen av smittöverföringen till människa sker via bett från nymfer.
Nymferna är många till antalet och svåra att upptäcka på grund av att de är väldigt små.
Fästingöverförda sjukdomar
Borrelia (Lyme borrelios)
Borrelia kan orsakas av flera så kallade spiroketer (spiralformade bakterier) av släktet Borrelia. Fästingarna får oftast i sig bakterierna från näbbmöss, harar och fåglar.
I södra och mellersta Sverige bär 10–25 % av fästingarna av arten Ixodes ricinus på borreliasmitta, att jämföras med norra Sverige där motsvarande siffra är 0–3 %.
Risken att smittas av borrelia i södra Sverige har beräknats till cirka 1/150 fästingbett. Smittorisken är störst under perioden april till september och de flesta som insjuknar är barn och äldre.
Tidigare trodde man att smittan från fästing till människa inte överfördes förrän 1–2 dygn efter bettillfället, men nya rön talar för att överföringen sker mycket tidigare, möjligen redan efter några timmar.
Det finns ännu inget vaccin mot borrelia, och förebyggande behandling med antibiotika rekommenderas inte. Det viktigaste sättet att förebygga smitta är därför att undvika fästingbett.
Ett vanligt symtom på borreliainfektion, som förekommer hos minst tre fjärdedelar av de som smittas, är en liten ringformad rodnad runt bettstället. Rodnaden vandrar utåt, samtidigt som den bleknar i mitten. Från smittotillfället till att rodnaden uppstår tar det i allmänhet 2–3 veckor.
Borreliainfektionen kan yttra sig på flera olika sätt och bland annat leda till påverkan på hud, leder och nervsystem.
Beroende på vilken typ av borreliainfektion som patienten är drabbad av, väljs olika antibiotika till behandlingen. Medicineringen pågår i mellan 9–20 dagar och läkemedel som kan bli aktuella är penicillin V, doxycyklin, amoxicillin, bensylpenicillin, cefuroxim, azitromycin eller ceftriaxon.
TBE (tick-borne encephalitis – fästingburen hjärninflammation)
Fästingburen hjärninflammation orsakas av TBE-viruset. Viruset är besläktat med de virus som ger upphov till de tropiska sjukdomarna denguefeber, gula febern och japansk encefalit.
Liksom vid borrelia är det fästingen Ixodes ricinus som sprider TBE-viruset till människa. Vid bettillfället överförs viruset snabbt från fästingens spottkörtlar. Den viktigaste källan till smittan är smågnagare.
TBE förekommer i stora delar av Europa, och upp till 4 % av fästingarna beräknas vara smittbärare i dessa områden. I Sverige fastställs varje år 50–100 fall av TBE. De svenska riskområdena utgörs av kustregionerna från Roslagen till Kalmartrakten, de centrala och östra delarna av Mälarregionen samt Gotland och Öland med omgivande öar.
Efter en inkubationstid på cirka 7–10 dagar från smittotillfället insjuknar patienten med allmänna sjukdomstecken (huvudvärk, muskelvärk, trötthet och feber). Symtomen kan bestå i cirka fyra dygn. Efter en vecka utan symtom återinsjuknar en fjärdedel av de smittade, med tecken på hjärnhinne- och hjärninflammation (exempelvis huvudvärk, nackstelhet och koncentrationsstörningar).
TBE har ett långdraget förlopp, där tiden till tillfrisknande kan sträcka sig från någon månad till flera år. Dödligheten är mindre än 1 %, men sjukdomen kräver ofta en lång period av sjukskrivning och rehabilitering.
Läkemedel för specifik behandling av TBE saknas. Dock finns det möjlighet att vaccinera sig i förebyggande syfte.
Rekommendationer för TBE-vaccinering
(gäller vuxna och barn från sju års ålder)
Vaccinering rekommenderas i första hand till
- fast boende och sommarboende i särskilda riskområden
- personer som ofta vistas i områden med smittorisk, särskilt de som ofta blir fästingbitna
- personer som under lång tid exponeras för fästingar under vistelse på Åland eller i särskilda riskområden i Central- och Östeuropa inklusive Baltikum.
Vaccinering av förskolebarn anses vara mindre angeläget eftersom svåra fall av TBE är ovanligt hos barn före sju års ålder. Barn under ett år skall inte vaccineras.
Andra infektioner
Det finns även andra sjukdomsalstrande mikroorganismer som kan överföras från fästing till människa. I Sverige är det dock osäkert om de kan ge upphov till sjukdom hos personer med normalt fungerande immunförsvar. Man tror dock att de kan bidra till svårare former av borrelia vid samtidig infektion med borreliabakterier.
Att förebygga fästingbett och fästingöverförda sjukdomar
Fästingar förekommer framför allt i fuktig markvegetation, till exempel i högt gräs och bland lövsly. Man kan minska risken för bett genom att undvika att vistas i sådan terräng eller, om det är möjligt, genom att hålla växtligheten nere med beskärning.
Tättslutande klädsel, särskilt på benen kan skydda mot fästingangrepp. Ett enkelt sätt är att stoppa ner byxorna i strumporna/stövelskaften. Ljusa kläder är också bra, då de mörka fästingarna blir lättare att upptäcka mot tyget.
Vanliga myggmedel som appliceras utanpå kläderna kan ha en frånstötande effekt på fästingar.
Efter vistelse i fästingrika marker bör man dagligen inspektera hela kroppen. Barn angrips oftare än vuxna på överkroppen, runt öronen och i hårbotten, och man bör därför kontrollera dessa områden särskilt noga hos barn.
Att ta bort fästingar
För att minska risken att drabbas av fästingöverförda sjukdomar ska fästingar som bitit sig fast avlägsnas så snart som möjligt, gärna med en finspetsig pincett.
- Fästingen bör fattas så nära hudytan som möjligt och sedan dras rakt ut.
- Man bör undvika att pressa på fästingens bakre delar, eftersom det kan göra att smittoämnen lättare överförs.
- Att snurra eller vrida på fästingen har ingen positiv effekt, snarare ökar risken för att mundelar från fästingen vrids av och blir kvar i huden.
- Efter att fästingen har tagits bort bör bettstället tvättas med tvål och vatten.
- Om rester från mundelarna har blivit kvar i huden brukar dessa normalt stötas bort utan komplikationer.