Insulin är ett hormon som behövs för att kroppens celler ska kunna ta upp socker (glukos) från blodet. Hormonet produceras av en viss typ av celler i bukspottkörteln. Vid sockersjuka, diabetes mellitus, är glukoshalten i blodet förhöjd till följd av otillräcklig insulinproduktion och/eller minskad effekt av insulin.
Det finns två typer av diabetes: typ 1 och typ 2.
Typ 1-diabetes debuterar vanligtvis i tonåren och orsakas av att kroppens eget immunförsvar förstör de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln (en s.k. autoimmun reaktion). Typ 1-diabetes behandlas med insulininjektioner.
Typ 2-diabetes drabbar oftare personer över 40 år. Vid typ 2-diabetes är insulinfrisättningen från bukspottkörteln minskad och/eller cellernas känslighet för insulin sänkt (insulinresistens). De främsta riskfaktorerna för att utveckla typ 2-diabetes är övervikt och fysisk inaktivitet. Typ 2-diabetes är den vanligaste formen av diabetes.
|
|
Typ 1 |
Typ 2 |
|
Ålder |
Alla åldrar |
Vanligen över 40 år |
|
Övervikt |
Ovanlig |
Vanlig |
|
Grad av blodsockerhöjning |
Kraftig |
Ofta måttlig |
|
Ärftlighet |
Låg |
Hög |
Med tiden kan båda formerna av diabetes leda till kärlskador . Särskilt drabbade är ögon, njurar, nerver och hjärta.
Förebyggande åtgärder:
- Kostförändringar, motion och rökstopp är grundläggande för all behandling av typ 2-diabetes.
- När förändrade kost- och motionsvanor inte ger tillräcklig effekt används läkemedel för att sänka blodsockernivån.
- Blodfettsrubbningar och högt blodtryck är viktiga riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom hos diabetiker, och måste därför behandlas.
Blodsockersänkande läkemedelsbehandling
Typ 2-diabetes är en sjukdom som försämras med tiden. När förändrade kost- och motionsvanor inte ger tillräcklig effekt, måste läkemedel användas för att sänka blodsockernivån. Målet med behandlingen är att ge patienten symtomfrihet och att förebygga komplikationer såsom kärl- och nervskador. Det är viktigt att målvärdet för blodsockernivån anpassas individuellt.
Läkemedlen i nedanstående tabell kan användas för att öka bukspottkörtelns frisättning av insulin och för att öka kroppscellernas insulinkänslighet. Om dessa läkemedel, som är i tablettform, ger otillräcklig effekt kan injektioner med insulin ordineras.
Metformin är förstahandsmedel till patienter med typ 2-diabetes.
|
Läkemedel |
Verkan |
Biverkan |
Kommentar |
|
Metformin |
Metformin sänker blodglukoshalten genom att det minskar nybildningen av glukos i levern och genom ett ökat glukosupptag i muskulaturen. Metformin stimulerar inte insulinfrisättningen.
|
Påverkar mag-tarm-kanalens funktion.
Laktacidos (för mycket mjölksyra i blodet) är en ovanlig men mycket allvarlig biverkan.
|
Förstahandsval vid typ 2-diabetes.
Metformin ska inte användas vid nedsatt njurfunktion.
Försiktighet vid samtidig behandling med ACE-hämmare och/eller NSAID.
|
|
Sulfonylurea |
Ökar frisättningen av insulin från bukspottkörteln. |
Kan orsaka lågt blodsocker.
Viktuppgång
|
Förstahandsmedel när metformin inte kan användas. |
|
Meglitinider |
Ökar frisättningen av insulin från bukspottkörteln.
|
Något mindre risk för lågt blodsocker.
Viktuppgång
|
Kan användas när metformin och sulfonylurea och insulin inte är lämpligt.
Aningen snabbare effekt och kortare verkan än sulfonylurea
|
|
Alfa-glukosidashämmare |
Hämmar nedbrytningen av sammansatta kolhydrater i tarmen. |
Diarré och gasbildning |
Kan prövas om metformin, sulfonylurea och insulin inte är lämpligt. Mindre blodsockersänkande effekt än övriga medel.
|
Om behandlingen ger otillräcklig effekt eller om sjukdomen förvärras kan två eller flera olika läkemedel kombineras.
Insulin och insulinanaloger
Typ 2-diabetes har ett fortskridande förlopp vilket leder till att många patienter med tiden behöver insulinbehandling.
NPH-insulin är förstahandsvalet vid otillfredsställande glukoskontroll med metformin med eller utan tillägg av sulfonylurea. Långverkande insulinanaloger bör inte användas i första hand men kan vara ett alternativ till patienter med upprepade nattliga hypoglykemier (blodsockerfall) eller i hemsjukvården där assistans för injektion krävs och där långverkande insulinanaloger medför färre hembesök än behandling med NPH-insulin. Vid otillräcklig glukoskontroll med NPH-insulin kan behandling med tvåfas-insuliner eller flerdosregimer vara möjliga alternativ.
Övriga blodglukossänkande läkemedel
|
Läkemedel |
Verkan |
Biverkan |
Kommentar |
GLP-1 analoger
exenatid, injektionspreparat
liraglutid, injektionspreparat
|
GLP-1 anloger förbättrar blodsockerkontrollen hos vuxna med typ 2-diabetes genom att stimulera insulinproduktionen vid högt blodsocker. |
Aptitlöshet, illamående, diarré.
Kan orsaka lågt blodsocker.
|
Används endast i kombination med metformin och/eller sulfonylurea
|
DPP-4 hämmare
sitagliptin, tabletter
vildagliptin, tabletter
|
Liknande effekt som GLP-analogerna |
Kan orsaka lågt blodsocker
Illamående
|
Används i kombination med metformin, och/eller sulfonylurea eller glitazon |
|
Glitazoner rosiglitazon,tabletter pioglitazon, tabletter |
Glitazoner aktiverar vissa receptorer och detta leder till ökad insulinkänslighet |
Kan orsaka lågt blodsocker
Viktökning
Kan ge hjärtsvikt, leverpåverkan och frakturer
|
Bör inte användas i första hand. Kan ges ensamt eller i kombination med annan tablettbehandling |
Förebyggande behandling av andra sjukdomstillstånd vid typ 2-diabetes
Rökning, höga blodfetter och högt blodtryck är viktiga orsaker till uppkomst av hjärt-kärlsjukdomar. För att undvika komplikationer hos diabetespatienter med sådana problem kan det vara nödvändigt att sluta röka och att ta läkemedel i förebyggande syfte.
Rökavvänjning
Rökavvänjning ska ingå i den långsiktiga behandlingen för varje rökande diabetespatient och ju tidigare och intensivare insats, desto bättre blir resultaten. ”Sluta-röka-linjen” är ett utmärkt hjälpmedel både i motiverande syfte och för uppföljning.
Rådgivning är den första åtgärden och den bör vid behov kombineras med läkemedelbehandling.
Nikotinersättningsmedel
Dessa är förstahandsmedel vid rökavvänjning. Nikotinläkemedel ökar möjligheten att bli bestående rökfri jämfört med placebo.
Buproprion och Vareniklin utgör andrahandsmedel.
Högt blodtryck
Förhöjt blodtryck är en känd riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom hos personer med typ 2-diabetes. Personens ålder, blodtryck och blodtrycksförändringar är vägledande för när läkemedelsbehandling skall påbörjas.
För majoriteten av personer med diabetes krävs vanligtvis kombinationsbehandling för att uppnå blodtrycksmålen. Läkemedel som ACE-hämmare, angiotensinreceptorblockerare, beta-receptorblockerare, kalciumantagonister (dihydropyridiner) och tiazider har i princip likvärdiga effekter.
Blodfettsrubbningar
En majoritet av patienter med typ 2-diabetes får tidigt en störning i blodfetternas sammansättning. Blodfettsrubbningen är en bidragande orsak till hjärt-kärlsjukdomar.
Läkemedelsbehandling mot blodfettsrubbningar är särskilt viktig hos diabetespatienter med flera riskfaktorer, som t.ex. högt blodtryck, rökning, mikroalbuminuri (små mängder plasmaprotein i urinen) och bukfetma. Generiskt simvastatin är förstahandsval.