Sammanfattning
- Atopisk dermatit (böjveckseksem) är en kronisk hudsjukdom som medför inflammation och klåda i huden.
- Vissa faktorer kan förvärra besvären vid atopisk dermatit. Bland dessa ses exempelvis stress, kyla, vatten och irriterande kemikalier.
- Mjukgörande hudpreparat binder fukt i huden och minskar risken för hudskador och eksem.
- Glukokortikoider (kortisonkrämer/salvor) har god effekt mot inflammation och klåda när de används lokalt på huden.
- Det är viktigt att behandlingar med glukokortikoider genomförs i sin fulla längd, inklusive underhållsbehandling när eksemet har läkt ut. Besvären riskerar annars att snabbt återkomma.
- Läkemedel som används vid svårare former av atopisk dermatit är de immunhämmande medlen azatioprin, ciklosporin, pimekrolimus och takrolimus.
- Ljusbehandling (med ultraviolett ljus) är en annan behandlingsmetod mot atopisk dermatit.
Atopisk dermatit (AD) är en kronisk hudsjukdom som medför inflammation och klåda. Ett vanligare namn på åkomman är böjveckseksem. Sjukdomen har ofta samband med förekomst av astma och hösnuva.
AD är den vanligaste kroniska hudsjukdomen hos barn. Ungefär var sjätte sjuåring har, eller har haft AD. De flesta får endast lätta till måttliga besvär av sjukdomen.
Hos flertalet av de barn som har AD går sjukdomen över spontant med åldern och åkomman är därför mindre vanlig hos vuxna. Atopisk dermatit kan dock även debutera först i vuxen ålder, och man beräknar att ett par procent av den vuxna befolkningen i Sverige har AD.
Man vet inte säkert vad som orsakar atopisk dermatit. Mycket pekar på en obalans i samspelet mellan vissa celler som ingår i kroppens immunförsvar, och att denna obalans ger upphov till hudbesvären.
Ett vanligt kännetecken för huden hos personer med AD är att den är torr. Ett annat är att den reagerar kraftigare på kontakt med irriterande ämnen, med klåda och inflammation som följd.
Ärftliga faktorer är viktiga för uppkomsten av AD. Om en av föräldrarna har eller har haft sjukdomen är det ungefär 30 % risk att deras barn får AD. Motsvarande siffra om båda föräldrarna har haft sjukdomen är 70 %.
Det är ett känt faktum att förekomsten av AD ökar i Sverige och andra länder med västerländsk livsstil, men man vet inte hur stor ökningen är, eller vilka orsaker som kan tänkas ligga bakom.
Atopisk dermatit i olika åldersgrupper
Beroende på patientens ålder, så kan atopisk dermatit yttra sig på olika sätt.
Barn under två år
Hos drygt hälften av patienterna kommer utslagen redan under första levnadsåret. De börjar oftast på kinderna och kan sedan sprida sig till hela kroppen.
Barn 2–12 år
Hudutslag ses ofta i böjvecken, särskilt i arm- och knäveck.
Ungdomar/vuxna
Hos vuxna kan eksemet fortfarande sitta i böjveck. Det är dessutom vanligt med eksem på händerna och i ansiktet – särskilt på ögonlocken, runt munnen och i pannan.
Det finns andra hudsjukdomar som kan vara svåra att skilja från AD. Exempel på sådana åkommor är psoriasis, svampinfektioner, skabb och kontakteksem.
Förvärrande faktorer vid atopisk dermatit
Vissa faktorer kan förvärra hudbesvären vid atopisk dermatit. Bland dessa ses:
- psykisk stress
- kroppslig sjukdom
- bakterier, virus eller jästsvamp i eksemet
- svettning
- värme
- kyla
- irritation, både från kemikalier och mekanisk nötning av huden
- vatten (speciellt klorerat vatten)
- torr luft
- dammig miljö
Allergier
Allergier spelar en viss roll för uppkomsten av AD, men hur stor denna roll är och hur den påverkar hudsjukdomen är inte klarlagt.
Om allergier utvecklas är de oftast mot proteiner i maten och i livsmiljön. I miljön finns allergiframkallande proteiner exempelvis i pollen, dammkvalster, mögelsvampar och hår från husdjur.
Matallergier kan vara en bidragande orsak till AD hos små barn och spädbarn. Här ses företrädesvis allergier mot komjölk och hönsägg.
Att helt undvika det ämne som visats orsaka allergi kan ge en viss förbättring av hudbesvären, men leder oftast inte till total besvärsfrihet.
Intolerans
Intolerans är en form av överkänslighet som inte orsakas av en allergisk reaktion. Detta visar sig genom att det krävs större mängder av det retande ämnet för att utlösa reaktionen vid intolerans än vid allergi. Även intolerans kan ge försämringar av en atopisk dermatit.
Psykologiska faktorer
Klåda kan ofta förvärras under stressiga perioder. Kliandet leder till irritation av huden, vilket förstärker klådan och kan leda till en ond klåd-riv-cirkel.
Klimat
Många patienter får förvärrade hudbesvär under vintern, särskilt i perioder med stark kyla. En möjlig förklaring till detta är att den kalla och torra luften torkar ut huden, vilket kan öka klådan.
Även brist på solljus kan vara av betydelse för uppkomsten av eksem.
Behandling av atopisk dermatit
Det finns flera olika typer av läkemedel som kan användas vid atopisk dermatit.
Torr hud behandlas genom daglig användning av mjukgörande hudvårdsmedel. Klåda och inflammation kan dämpas med glukokortikoider som smörjs på eksemet. Klåda kan även lindras genom att huden hålls sval – alltför varm klädsel eller hög inomhustemperatur bör undvikas.
Utöver glukokortikoider finns även andra behandlingsmetoder som kan dämpa inflammationen i huden, bland annat läkemedel som hämmar immunförsvaret, samt ljusbehandling med ultraviolett strålning.
Vid infekterade eksem kan svamp- eller bakteriedödande medel användas.
Mjukgörande hudvårdsmedel
Patienter med AD har ofta en skada i hudens barriär, orsakad av förändringar i fetternas sammansättning. Skadan leder till att huden torkar ut och blir mer sårbar för irriterande ämnen. Mjukgörande hudpreparat fuktar huden och minskar risken för att eksem skall uppstå.
Glukokortikoider för utvärtes bruk
Krämer eller salvor med glukokortikoider hör till de mest effektiva medlen för att dämpa inflammation och klåda vid eksem.
Glukokortikoider för utvärtes bruk indelas i fyra grupper, där det mildaste medlet (hydrokortison) återfinns i grupp I, medan de starkaste finns i grupp IV.
Vilken styrka som används beror bland annat på hur kraftigt eksemet är, var på kroppen det sitter och patientens ålder. Vid lindrig AD bör man i första hand använda svaga glukokortikoider, speciellt hos små barn. Starka glukokortikoider bör undvikas i ansiktet och runt könsorganen.
Det är viktigt att komma ihåg att det i första hand är läkemedlets grupptillhörighet (I–IV) som bestämmer styrkan på preparatet, inte procenthalten. En salva som innehåller 0,1 % av en grupp IV-glukokortikoid är alltså starkare än en salva med 1 % av en grupp I-glukokortikoid.
Behandlingen bör inledas med en glukokortikoid som har tillräckligt hög styrka för att effektivt dämpa eksemet inom loppet av några dagar. Preparatet bör sedan användas i ytterligare några dagar, upp till maximalt en vecka efter att utslaget har försvunnit.
Det är viktigt att behandlingen genomförs i sin fulla längd, och inte avslutas i förtid. Ett sådant avbrott kan annars medföra att eksemet blossar upp igen.
När eksemet har läkt vidtar underhållsbehandling i några veckor.
Underhållsbehandling med glukokortikoider görs genom att man använder läkemedlet 2–3 gånger i veckan, i kombination med mjukgörande medel. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att fortsätta med underhållsbehandlingen i flera månader.
Biverkningar som påverkar hela kroppen är ovanliga vid utvärtes användning av glukokortikoider. Lokala biverkningar på huden kan förekomma, och ses särskilt vid lång tids användning av starka glukokortikoider. Hudförtunning, lokal utvidgning av blodkärl i huden, hudbristningar och hudblödningar, är exempel på sådana biverkningar.
Glukokortikoider i tablettform
Det som begränsar användningen av glukokortikoider i tablettform är att de kan ge många biverkningar, med effekter på hela kroppen. Preparaten bör därför endast användas för att dämpa akut uppblossande eksem, och inte i mer än 2–3 veckor i följd.
Behandlingen bör följas upp med underhållsmedicinering med lokala glukokortikoider.
Stenkolstjära
Preparat som innehåller stenkolstjära används ibland vid AD. Tjäran kan göra huden ljuskänslig och man bör därför undvika solning utomhus och i solarium i samband med behandlingen.
Svamp- och bakteriedödande medel
När det är fastställt att eksemet är infekterat av bakterier eller svamp kan det bli aktuellt att använda svamp- eller bakteriedödande medel. Om eksemet är utbrett ges läkemedlen i tablettform, för kraftigare verkan. Användningen av svamp- och bakteriedödande medel bör bara pågå under avgränsade perioder för att minska risken för resistens hos mikroorganismerna.
Antihistaminer
Antihistaminer tycks inte ha någon klådstillande effekt vid AD. Eftersom en del av preparaten har en sövande effekt, kan de ändå vara användbara till natten om klådan stör nattsömnen. För detta ändamål rekommenderas läkemedlen klemastin och hydroxizin.
Vid användning av antihistaminer är det viktigt att hålla en god tandhygien, då läkemedlen kan ge muntorrhet.
Immunhämmande läkemedel
Läkemedlet ciklosporin hämmar kroppens immunförsvar och verkar klådstillande och inflammationsdämpande. Behandlingen ger effekt inom ett par veckor och nästan alla patienter svarar på behandlingen. Liksom för glukokortikoider är det viktigt att behandlingen med ciklosporin följs upp med underhållsbehandling för att undvika att eksemet återkommer.
Ciklosporin används vid svår atopisk dermatit hos vuxna, när annan behandling inte har givit effekt. Läkemedlet kan ge allvarliga biverkningar, och behandlingstiden bör normalt sett inte överstiga åtta veckor.
Azatioprin är ett annat läkemedel som hämmar kroppens immunförsvar. Läkemedlet förskrivs av specialistläkare och ges endast till vuxna med mycket allvarlig AD.
Takrolimus och pimekrolimus är två nyligen godkända läkemedel (2002, respektive 2003) som kan användas vid atopisk dermatit, när behandling med glukokortikoider inte har givit effekt.
Essentiella fettsyror
Patienter med AD har minskade mängder av vissa nödvändiga fettsyror. Tillförsel av sådana fettsyror har i vetenskapliga undersökningar inte givit någon fastställd effekt. Det finns inga läkemedel av denna typ i Sverige, men ett antal dåligt dokumenterade naturmedel används av många patienter på eget initiativ.
Fototerapi (ljusbehandling)
Vetenskapliga studier har visat att ljusbehandling med ultraviolett strålning har god effekt mot AD. Behandlingen ges i första hand till tonåringar och vuxna, och kan ges lokalt på ansikte och händer, eller som helkroppsbehandling.
Det är viktigt att komma ihåg att bestrålning med ultraviolett ljus kan öka risken för hudcancer. Behandlingen bör därför begränsas så att risken och nyttan balanseras mot varandra.