Sammanfattning
- Cirka fem procent av alla vuxna i Sverige uppskattas vara alkoholberoende.
- Tre olika läkemedel kan användas vid behandling av alkoholberoende: disulfiram, naltrexon och akamprosat.
- Läkemedlen kan användas generellt inom sjukvården. Behandlingen behöver inte ges på beroendeklinik.
- Behandling med läkemedel ska alltid kombineras med rådgivning och stöd från den ordinerande läkaren.
- Valet av läkemedel baseras både på patientens önskemål och läkarens professionella bedömning.
Det finns inga säkra siffror på hur vanligt alkoholberoende är i Sverige, men uppskattningsvis är cirka fem procent av den vuxna befolkningen beroende enligt definitionen nedan. En person som uppfyller tre eller fler av punkterna i nedanstående lista, är beroende av alkohol.
Han eller hon
- känner en stark längtan efter alkohol.
- har svårt att kontrollera hur mycket han eller hon dricker.
- fortsätter att använda alkohol, trots skadliga effekter.
- prioriterar alkoholdrickandet högre än andra aktiviteter och plikter.
- har utvecklat en ökad tolerans (”tål” mer alkohol och behöver dricka mer för att bli berusad).
- får ibland fysiska abstinensbesvär.
Läkemedel mot alkoholberoende
Det finns tre olika läkemedel som används för behandling av alkoholberoende: disulfiram, naltrexon och akamprosat. Det är viktigt att patienten förutom läkemedelsbehandlingen även får rådgivning och stöd från sin behandlande läkare.
Disulfiram (Antabus®) började användas på 1950-talet. I kroppen bryts alkohol ned i flera steg – först till ämnet acetaldehyd, och därefter till ättiksyra. Disulfiram verkar genom att blockera nedbrytningen av acetaldehyd till ättiksyra, vilket leder till att en patient som använder läkemedlet och dricker alkohol får höga halter av acetaldehyd i blodet. Acetaldehyd ger upphov till kraftig ansiktsrodnad, känsla av andnöd, hjärtklappning, pulserande huvudvärk, illamående och kräkningar.
Reaktionen kan komma redan inom 5–10 minuter efter alkoholintaget hos en patient som använder disulfiram. Disulfiram kan användas i de fall då målet med behandlingen är alkoholfrihet, det vill säga att patienten inte dricker någon alkohol alls. Disulfiram i form av subkutana implantat (läkemedlet opereras in under huden) har inte visats ge bättre effekt än placebo (implantat utan läkemedel).
Naltrexon (Revia®, Naltrexon Vitaflo®) verkar genom att blockera kroppens receptorer (mottagarmolekyler) för opioider – opiumliknande narkotiska ämnen, men även för kroppsegna opiumliknande ämnen. Det är inte känt exakt hur naltrexon verkar vid alkoholmissbruk, men läkemedlet tros minska lustupplevelsen vid alkoholdrickande. Risken för att en liten mängd alkohol ska utlösa en period av intensivt drickande minskar vid medicinering med naltrexon.
Naltrexon tycks även minska suget efter alkohol. Naltrexon tycks framförallt minska antalet tillfällen som patienten dricker väldigt mycket alkohol. En del vetenskapliga studier tyder på att patienter som har en ärftlighet för
alkoholberoende, och starkt ”sug” efter alkohol får bäst effekt av naltrexon.
Naltrexon kan också vara ett lämpligt läkemedel då målet med behandlingen är en bättre kontroll över drickandet (färre tillfällen då stora mängder alkohol dricks) snarare än total alkoholfrihet.
Akamprosat (Campral®) återställer balansen mellan lugnande och stimulerande nervsignaler i hjärnan, och minskar därigenom suget efter alkohol. Behandlingen med akamprosat bör starta så snart som möjligt efter att patienten har slutat att dricka alkohol, och den bör fortsätta även om patienten får återfall i drickandet.
Bland de mätbara förbättringarna vid ett alkoholberoende så tycks akamprosat framförallt underlätta för patienten att helt avstå från alkohol. . Långvarig behandling Vid behandling av alkoholberoende följer läkaren regelbundet upp resultaten av behandlingen. Om läkemedlet inte har gett effekt efter två till tre månaders medicinering kan det vara lämpligt att pröva ett annat läkemedel istället. När behandlingen fungerar bra så bör den pågå i minst 6–12 månader.
Alkoholberoendet i sig kan vara livslångt, och det kan därför behövas nya behandlingsperioder senare i livet. Det går inte att säga vilket av läkemedlen som är det bästa för den enskilde patienten. Läkaren baserar läkemedelsvalet på både patientens önskemål och sin egen professionella bedömning.